Förändrats

Ja jag vet att jag har förändrats som fan!
Kom och tänka på det för ett tag sen när cassandra sa en sak..
ganska sjukt faktiskt har förändrats skit mycket..
till att börja med så vågade jag knappt prata med killar förut.. rätt sjukt faktiskt, men va så himmla blyg av mig så jag pratade bara med dom jag verkligen kände.. va aldrig en sån person som bara kunde gå fram och börja prata med någon som jag lixom träffat en gång förut, jag kunde aldrig gå fram till någon och fråga om en cigg ens heller och jag hatade att vara på unkan va aldrig där förut för jag tyckte de va så ruttet och jag ville inte träffa stefan, dennis, salle , palm och alla dom där.. jag hade jätte mycke respekt för dom. vågade inte ens öppna min mun när dom va i närheten av mig, jag va as rädd för dom verkligen trodde dom va typ värsta gänget och grejer -.- .
och nu lixom, jag pratar med vem som helst jag kan gå fram till ngn random och fråga efter cigg eller vad som helst och kan jag stå och prata med personer som jag bara träffat någongång och jag är alltid på unkan nästan varje dag. jag umgås med stefan, jesper, jocke, palm och alla dom där nu. jag kan stå helt forever alone med dom och snacka.. jag har fortfarande respekt för dom men jag är verkligen inte rädd för dom för jag vet att dom aldrig skulle göra mig illa! som tillexempel: beppe! han är rätt stor och sånt jag trodde han va en av dom där som va taskiga och så men sen nu när man känner han så är han väärldens snällaste människa som verkligen ställer upp för sina kompisar till 110%! så himmla snäll människa!
de e knas hur mycket man kan förändras som människa. och de va inte länge sen jag började umågs med dom och vara på unkan det kanske va lite innan vintras lixom! men hoppas att ni som känner mig inte tycker att jag har blivit annorlunda på mitt sätt mot er! då får ni verkligen säga till! för det vill jag verkligen inte! :/<3 / amanda
..............................................................................................................................................................
vet inte längre vad jag springer från, men kraven att prestera äter upp mig inifrån. Jag måste ut ur denna dimridån, för jag har kroppen full av oro men inget mål. I staden blir alla skolade, att skaffa status eller bli förlorare. Tror vi på allvar att livet blir godare när man har framgång men ite längre polare..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0